SERIER
SOM STÄLL DES UT I ÖKELLJUNGA KULTURHUSET. (2010)
SUGGESTIV BILDPOESI - JUAN BENÍTEZ JAMCHEN
Denne multikonstnär, född 1967 i Malaga, kom till Sverige i augusti 2009, hitlockad av sin skånska hustru Malin och av det skånska landskapet, som han snabbt kände sig hemmastadd i. Bakom sig hade Juan Benítez då en gedigen utbildning, främst inom måleri, och tog avsked med en större utställning på Malagas universitet. - från ”Malagas vinstänkta redd” med Karlfeldts ord - och dessutom med en estetisk essäsamling, ”Estética de la indeterminabilidad” (Obestämbarhetens estetik). Han hade då också framställt sin konstsyn i två romaner och framför allt illustrerat sina egna poem i en diktsamling. Det finns självklara samband mellan hans bilder - han är framför allt en särpräglad målare - och hans essäer och dikter: de inspirerar och ackompanjerar varandra.
Väl ankomsten till Sverige (Örkelljunga) var han inte sen att genomföra sin första separatutställning, i oktober 2009 på Galleri Sollång i Magnarp. Debuten innebar ett omedelbart genombrott: han hälsades välkommen som en förnyare på den skånska konstscenen av en av landets främsta och kanske yppersta konstkritiker;
”Med poetisk lågmäldhet tar han med sina betraktare till lätt stiliserade, halvt surreella, halvt exotiska världar som leder tankarna till nordindiska och nepalesiska landskap med ökenliknande slätter, ensamma blommande kakiträd, grönskande bergmassiv och blåa, svävande buddhor. I målningarna låter konstnären sina funderingar över tillvarons grundläggande element och strukturer ta synlig form.”
I allt vad Juan Benítez Jamchen gör är han en sökare av nya former och en outtröttlig utforskare av människans villkor och psyke - därför är det också en oerhörd spännvidd mellan hans formstrama och figurativa bilder, ibland starkt geometriserande, och de impressionistiska visionerna. Denna svävning mellan det mörka inre och det ljusa yttre, mellan de formfasta inre perspektiven och de spekulativa hägringarna, dominerar också i hans dikter och filosofiska funderingar. Man ser genast hur de inre drömsynerna och de yttre sinnesintrycken befruktar varandra. Dikterna upplevs lika ofta som illustrationer av bildernas tema som inspiration för dem. Så här koncentrerat lyriskt låter det i dikten ”Vaken”, som kan utgöra ett ackompanjemang till många målningar:
När dagen är natt
vill natten vara dag.
Timmarna försvinner i dunklet
och jag vaknar, avvaktande, i mörkret.
HELMER LÅNG
"VACÍO ES COLOR" (”TOMHET ÄR FÄRG”)
SOM STÄLL DES UT I SALA DEL RECTORADO DE LA UNIVERSIDAD DE MÁLAGA – REKTORATETS KONSTHALL VID MALAGA UNIVERSITET (SPANIEN-2009)
Kanske en dag lyckas jag upptäcka hemligheten, och få veta vad dessa boxar gömmer som Juan Antonio Benítez visar i några av sina tavlor. När jag betraktar dem så har det kommit för mig att det handlar om samma hemlighet som Antoine de Saint Éxupery avslöjade för den Lille Prinsen, och att inuti dem så kan var och en finna vad de verkligen önskar. Det skulle vara ljuvligt. Jag har alltid betraktat dem båda som drömmare eftersom, var och en på sin egen tid, har haft förmågan att höja oss över det vardagliga. Saint Éxupery, flygande över öknen mitt i natten, skrev att det essentiella var osynligt för ögat och kunde bara ses ordentligt med hjärtats ögon. Och Juan Antonio, medan han fantiserar mitt på ljusa dagen, har lyckats få oss att drömma om livet med andra ögon; lyckats få det som verkade osynligt att förvandlas till något uppenbart. En dag sa han till mig: du kommer att förvånas över vad du är kapabel till att förnimma. Det var då som jag förstod denne konstnär som klarar av att skriva ner sina tankar och sedan lämna dem fria så att var och en kan finna färgen på sin egen årstid; så att var och en kan finna, eller ej, sin önskan; så att var och en kan bestämma om den vill vara allt eller inget eller varken det ena eller det andra, men på villkor att på vägen, vem du än är och vad du än väljer, inte glömmer att leva, för under livets gång, liksom i hans boxar, finns det inte plats för frånvaro.
Juan Benítez verk är ett sökande utan slut; ett sökande för att förstå sig själv; för att förstå, till och med det som man inte är. Ett sökande som blir till en intensiv ansträngning, omslutande, total, medelst reflexion, betraktande, bildkonstnärligt uttryck. Det är verk som återspeglar sin närvaro i de scenarier där de bor, i de där de känner; i de där de helt enkelt kommer att fortsätta att vara.
Juan Benítez söker efter Intet i de ödsliga nordiska landskapen, och hittar det till slut, bestämt och fullt av sig självt och av färg. Men trots allt så fortsätter han att söka efter det, i bergen i söder, i Medelhavets andalusiska, och senare i de Kantabriska...
I detta sökande blir det bildkonstnärliga för honom så mycket mer än en uttrycksform; han förvandlar det till ett stort verktyg åt sina tankar mot en fullständig framställning av bilden: Inte bara det som man ser, utan även det som man doftar eller berör; det som man känner; det som imponerar. Allt som, definitivt, går bortom ordens förmåga att uttrycka känslor.
I slutändan är det livet som aldrig har upphört att växa fram ur hans dukar. Han gör detta med all den intensitet i elementen som fanns vid världens ursprung: vatten, eld, luft, himmel, jord; eviga följeslagare, från natt till dag. Och nu, med ett nytt års fulla kraft, kommer Juan Benítez verk till vårt Universitet. Det är vinter här i söder, en varm vinter i staden som välkomnar hans mediterade paradis; en vinter som här alltid väntar på mandelträden. I Juan Antonios verk väntar även det gröna tålmodigt på sitt andrum. Det är vårt syd, södern som inbjuder till meditation på hans duk, havet i bakgrunden, olivträdet vid vår sida. Olivträdet, fadern, det träd som här representerar visdom och det eviga. Låt oss meditera tillsammans med målaren.
Vilken tur att få möjligheten att låta oss ryckas med av hans penslars hand, som i ett evigt sökande efter den färg hans prosa väljer.
Vägen är oväsentlig, eftersom i hans tanke, i hans konst, så tvingar aldrig vägarna; de nuddar dukens mörker, de insinuerar den där klara himlen som skänker hopp; de leder, de lär att se det som hitintills inte varit upptäckt. Det är först när den vise når målet som något verkligen påbörjas, sa filosoferna. Idag kommer Juan Antonios verk till Malagas Universitet. Vi hälsar honom välkommen. I hans målningar så blir slutet början; kanske finns den kvar där, gömd, hans hemlighet. Hans drömda sökande.
Miguel de Aguilera.
Catedrático de Comunicación Audiovisual y Publicidad. (Docent i Audiovisuell Kommunikation och Reklam)
Director General de Comunicación e Información. (Generaldirektör för Kommunikation och Information) Universidad de Málaga. (Malagas Universitet, Sp.)
lunes, 23 de noviembre de 2009
Suscribirse a:
Entradas (Atom)
TOMHET ÄR FÄRG
(...) 4° Färgen är i vårt konstgjorda sammanhang det medel där sinnet arbetar och rör sig, den finns överallt, och representerar såväl helhet som tomhet. Vi kan hitta färgen inom vart och ett av elementen, vi kan lokalisera den inuti människokroppen, i trädet, i den plana ytan. Den tillhör alla, och är även tomhet eftersom den inte tillhör någon särskild, färgen komponerar vart och ett av de visuella elementen såsom den även dekomponerar. (…) den gör att själva medlet blir själva elementet. Den obestämmer elementen, utan att lösa dem, lämnar dem utan konceptuell korrespondens, överger dem i det generella, ej föremål för föregående och känt omdöme. Men en sak är säker, utan att låta dem inte vara det de är. Obestämbarheten är ej destruktiv men integrerande. Det obestämbara söker förståelse och inte dispersion, söker frihet och inte “inkapsling”. Eftersom det obestämbara utforskar den essentiella egenskapen hos saker och lämnar dem utan sin individuella bestämmande faktor (eller fördom), när ett objekt blir bildkonstnärligt icke bestämt betyder det att även om det blir, mer eller mindre, distingerat från övriga, antingen på grund av sin form eller färg, så blir objektet inte till fullo dömt för sitt särdrag. Objektet blir bestämt som ännu ett element tillhörande alltet. Det obestämbara vill varsko oss om att ingenting är definitivt, att varje objekt i världen blir öppet för det som komma skall. (…)
1º. Trädet, sinnets aspekt som minst förstår och som likväl är föremål för samma system av orsaker som övriga aspekter. Vi
inser att växter och människor delar samma system av orsaker (t.ex liv, sjukdom och död). Trädet är det mest irrationella stora levande element i naturen, osensoriellt och oemotionellt, och väcker hos oss (...) alla de där mest irrationella orsakande bitarna, på samma gång omedvetna, hos människans sinne. Hela det system av orsaker som inte verkar förstås av vårt sinne, utgör en del av en mystisk samling okända orsaker, som är desamma för träden, vilka därför förkroppsligar för oss den omedvetna livscirkeln som vi är fästa vid. De visar oss, på ett eller annat sätt, graden av ignorans hos det icke utvecklade sinnet. I sådan grundläggande utsträckning, så känner vi människor oss besläktade med våra syskon träden.
2º. Människokroppen, utgör underlag för de olika sinnena, som syn, lukt, hörsel etc. samtidigt som den representerar de aspekterna av sinnet som innefattar syn-, lukt-, hörsel-, smak- och känselmedvetande. Med kroppen kan man uppleva de olika objekten, således står vi även inför en mycket viktig aspekt, -sinnesförnimmelsernas universum-, de sinnesförnimmelser som framkallas vid syn-, lukt-, hörsel-, smak- och känselkontakt.
Den plana ytan är ej en perfekt egenskap hos sinnet, den misstar sig ofta och utgör underlag för en mängd felaktiga icke evolutiva orsaker. På samma sätt som handen misstar sig när den skissar ett penseldrag, så kan den plana ytan, raklinjad och operfekt, bli till en ”förvrängande” och till och med destruktiv fläck. Det är avhängigt vår grad av medvetande att göra så att den plana ytan formar sig adekvat och integrerande. (…)
(...) 5º. Naturen. Den är vårt motiv till inspiration. Den är mänsklig materia, världslig orsak, på samma sätt som den är mänsklig orsak till dygd. Berg, sjöar, hav, gräs, jord, moln, vind, skog, åar,… Oändligt många vackra objekt som gör vår existens lindrig, som besitter förmågan att lugna våra obehag och att läka våra sjukor och dessutom hjälper oss att sätta oss i direkt förbindelse med dygden. Naturen är en av våra stora fristäder så som den också är en spegel av vad vi världsligt sett är, utan någon typ av något konstgjort. Utan något förstånd. Bara den, bara vi. Samma sak, så är vi på riktigt. Vatten, jord, eld, luft och medvetande. Där finnes essensen.
(…) vi kallar dem följeslagare eftersom de befinner sig mycket nära sinnesparadisen. Vi kan säga att de är den minsta operfektion som bildas när den expansiva rörelsen från sinnesparadiset börjar. Man skulle också kunna säga att de verkligen är frammanandet av livets ursprungliga infinitesimala syn, och således början till omedvetandet. (…) de uttrycker även det moment som är närmast slutet på livet, vid maximal dispersion, vid maximal oordning (av fraktalitet är slutpunkten för expansion analog med startpunkten för densamma). (…) Vi kommer till den där minimala eller maximala punkten som förbinder livet med tomheten och alltet.
(…) följeslagarna visar den minimala början (eller det minimala slutet) på den där obestämda världen, i en process av obestämbarhet, där elementen: träd, plan yta, kropp, färg och natur rör sig längs med universums expansiva styrka. Eller när dygdens kontraherande styrka är stor och mäktig och konfronterar den minimala dispersionspunkten, som gör att elementen uttrycker sig i sin relationsverklighet.
Dispersion och kontraktion visar visuellt de olika obestämbara förbindelserna mellan elementen, ett temporärt sammanhang, vi kallar det för ”beboelighet”. Det vill säga de olika sinnestillståndens förmåga att lugna sig och låta sig läggas tillrätta.
... från serien Box och träd
Kakiträdet, mognadens träd. Livets höst.
Det verkar som om lövens tyngd gör dem ohållbara. De önskar trilla såsom åren trillar bort, de ämnar vara föda åt andra substanser för att dra fördel av kommande liv...
Trädet försöker hålla fast sina löv, hårt, precis som det försöker hålla sig fast vid själva existensen. Tyngdkraftens styrka och vindens slag tystnar allt i en oavbruten ansträngning att förbli levande. Ja, löven uttrycker sin ömtålighet inför livet, likväl besitter de en mycket speciell färg och glans.
Trots de naturliga allianserna som lockar det oundvikliga fallet, så hänger sig livets hjältemodiga styrka åt att fullända sig med en oöverträffbar prestans och orginalitet.
Under hösten, mognaden, öppnar sig boxen mer utåt, dörrar och fönster blir större, strukturen mer solid om än mer genomtränglig. De disponibla gluggarna på boxen utnyttjas väl av trädet, som växer in genom dem, som också vill tillhöra det planlagda utrymmet. De två världarna skulle vilja smälta ihop, men än är de ej redo att nå en slutlig överenskommelse. Därmed sammanbor medvetet de rationella och planlagda utrymmena samt de känsliga och spontana, i samma miljö skapar de ett alluvium, nyfött, av spirituella utrymmen. Ett ovanligt oväntat inträffande.
...från serien Sinnesväderstreck
Paradis Öst
I paradis öst bor vattnet.
Vi vill tänka att dess dygd är koncentration. Och med koncentrerat sinne, i medveten kropp, i medvetet förstånd samt i acceptans och sökande av alla de där omedvetna orsakerna, ger den sig iväg mot solklar visdom, vit och genomträngande, glansig och klar. I himlen, i kroppen och i den plana ytan. I vårt medvetande.
Vi tränar vår koncentration och det skimrande rökiga molnet, vän till hatet, till dispersion, till..., och ovän med dygden, avlägsnar sig bort under oss.
Blå, färgen som enar, är vattnet, är de plana ytorna, är kroppen.
Där i naturen, under de runda bergen, djupt gröna, försvinner det blå, färgen som enar, närvarande i vattnet, i de plana ytorna, i kroppen. Med sina täta och koncentrerade skogar, viskar de till oss om den blå egenskapen, men de låter oss ej se den. Naturen gömmer omilt det blå med sin abrupta skönhet.
Trädet är koncentration, såsom olivträdet är det, koncentrerat. Hedervärda dygd.
